Eftersom det här är min blogg och jag får skriva om precis vad jag vill tänker jag nu dela med mig av en sak jag börjar bli så fruktansvärt less på...

Jag frågar folk (som ska föreställa mina vänner..?) "Ska vi hitta på något någon dag? "Ska vi ta en fika?"

Till svar får jag: "Absolut, jag ska bara titta när det passar för mig så hör jag av mig." Eller "Självklart, jag kan när som helst. Ska vi ta onsdag?"

Ingen har hört av sig än och när man frågar "Hade du tid på onsdag?" så blir svaret nej.

Jag börjar bli så fruktansvärt less på att det är så mycket snack och så lite verkstad.

Ska man verkligen behöva förlora alla sina vänner för att man skaffar barn? Ska inte vännerna stanna kvar och stötta?

Jag har två vänner som har funnits där för mig under den tiden jag var gravid med Signe och nu efteråt. Två vänner! Varav en är mamma själv och den andra bor i Gävle. Det kallar jag för äkta vänner!

Jag förstår liksom inte hur folk tänker?! Ett barn ska inte hindra människor från att fortsätta vara vänner. Men men, det är inte jag som valt att lämna mina vänner - det är dom som har valt att lämna mig!

Sen förlorade jag ju även många vänner genom att jag blev tillsammans med Stefan också. Mina vänner stack, men inte Stefans. Dom är kvar allihopa. Så nu är det ju i stort sett Stefans vänner som har blivit mina vänner.

Så, nu har jag fått skriva av mig lite... Tack o Hej!

Imorse åkte Stefan iväg till Smedjebacken för att jobba. Han kommer hem på torsdag. Det är tre dagar dit, TRE!

Jag har varit med om att han har jobbat borta förr, så jag tänkte att "det här kan väl inte bli så jobbigt, jag har ju Signe"...  Men ack så fel jag hade. Det är värre nu än förr. Jag vill bara att han ska komma hem! :(

Jag känner mig inte hel utan honom. Jag känner mig ensam och tom. Det ska ju vara vi, han, Signe och jag, annars går det inte. En pusselbit fattas!

Han ska jobba borta varje vecka fram till att snön kommer, så nu vill jag att det ska snöa imorgon!!