Lördagen den 7 januari 2012 kände jag mig inte riktigt hundra i magen. På eftermiddagen/kvällen var jag och Stefan hos Snacke och Maria för att spela kort och äta mat från Hambogrillen. Pappa och Tobbe var också där. Under tiden då vi spelade kort var det väldigt svårt att andas och att sitta still. Jag och Stefan gick hem när klockan var närmare 20.30 på kvällen. När vi kom hem fick Stefan för sig att han ville åka till Bollnäs, så det gjorde han, men jag stannade hemma för då började värkarna komma.

Jag försökte sova för jag tänkte "Äsch, det är bara sammandragningar. Det är ingen fara. Och dessutom har jag ju en hel månad kvar..." Jag grät för att det gjorde så ont och efter varannan värk var jag tvungen att springa på toaletten och kissa. Stefan kom hem vid 00.30-01.00 och då hade jag lyckats sova i kanske 30-40 minuter. Han somnade nästan på en gång när han kom hem och jag grät och kissade om vartannat. Hela natten höll det på så där och jag lyckades kanske sova i sammanlagt två-tre timmar.

På förmiddagen söndagen den 8 januari 2012 hade jag ledsnat på att ha ont. Och jag har hört att det brukar gå över om man lägger sig i ett bad. Så Stefan ringde min farmor för att höra om jag fick komma dit och lägga mig i ett bad. Så vid 11-tiden åkte vi till farmor och farfar och jag lade mig i ett varmt bad. Värkarna var lika kraftiga i badet som före badet och efter badet. Jag låg väl i badet i 30 minuter max och sedan bjöd farmor på lunch.

Medan vi åt lunch så tog farmor tid på och mellan värkarna. Värkarna höll i sig i ca 40-50 sekunder och jag hade 3-5 minuter mellan dem. Så jag bad farmor att ringa in till förlossningen i Hudiksvall för att höra vad de trodde. Jag ville inte ringa själv eftersom jag bara grät hela tiden, men såklart så ville sköterskan prata med mig också. Hon tyckte att det var lika bra att åka in så de fick kolla så allt såg bra ut, eftersom jag ändå hade en hel månad kvar (jag var i v. 35+2).

Jag och Stefan lämnade Tyson hos farmor och farfar och åkte hem för att packa väskan. Vi båda trodde att det bara var falskt alarm så vi packade endast tandborste, rena underkläder till mig och lite bebiskläder utifall den skulle komma. Sedan bar det iväg till Hudiksvall. Under resan ringde jag till mamma, pappa, Vickan och mormor.

När vi kom fram var klockan 15.10 och vi gick in på förlossningen och fick ett rum med dusch och toalett. Jag fick lägga mig på sängen för att sköterskan, Karin, skulle undersöka mig. Det visade sig att jag var fem cm öppen, så jag hade gjort ett jättebra jobb hemma tydligen. Sedan visade hon in oss i ett annat rum, som visade sig vara förlossningssalen. (Nu har jag lite svårt att komma ihåg exakta klockslag.) Karin ställde massa frågor om vattenavgång, slempropp och lite annat. Också fick jag sätta på mig sjukhusrocken och ett par snygga småbyxor... ;)

När vi hade varit där inne ett tag så mätte hon med jämna mellanrum hur mycket öppen jag var och när jag var 6-7 cm öppen tog hon hål på hinnan så jag fick vattenavgång och ungefär samtidigt kom slemproppen. Efter det gick allting så fruktansvärt fort!

Jag hade sagt hemma att jag inte skulle ta någon epidural, men med tanke på att jag inte hade sovit speciellt mycket natten innan så tog jag en ändå för att kunna slappna av lite. Så Karin tog in narkosläkaren som skulle sätta den på mig. Han kom och berättade hur han skulle gå tillväga och vad jag behövde göra för att det skulle gå så lätt som möjligt för honom att sätta den. Sedan började han med att lägga lokalbedövning och efter det fick jag den där dm-långa nålen i ryggen, och fy fan vad ont det gjorde! Men när den väl satt där var det som att vara i himlen, då kunde jag ju nästan sova genom värkarna! :)

Precis innan mina krystvärkar kom var det skiftbyte för sköterskorna så då fick vi en annan Karin. Epiduralen hann inte värka länge (kanske 1, max 2 timmar) innan krystvärkarna kom (kl. 21.55) och då var det bara att ta i för kung och fosterland. Krysta, andas, slappna av, krysta, andas, slappna av. När jag hade krystat i 20 min så kom världens finaste flicka! Hon hade grymt bråttom ut, för på en och samma krystning så kom hennes huvud och hela hennes kropp. Hon nästan flög ut i famnen på Karin med navelsträngen tre varv runt halsen och kunde inte andas själv. Så Karin och den andra sköterskan tog henne och Stefan med sig och sprang iväg. Det tog ungefär 8-10 min innan Signe kunde andas själv.

När hon andades själv kom Stefan in med henne till mig och visade upp henne i två sekunder och sedan fick han gå upp med henne till Neonatalavdelningen och jag fick krysta ut moderkakan och efter det var dom tvungen att sy mig. Hur många stygn dom sydde vet jag inte för dom höll tydligen inte räkningen...

Så, det var min förlossningsberättelse. Efter allt det där fick jag problem att kissa, så dom fick tappa mig på kiss ett x antal gånger och jag fick kateter. Jag och Stefan låg kvar på BB-avdelningen till fredagen den 13 januari 2012 och sedan fick vi flytta upp till vår underbara dotter Signe!    Eftersom hon var tidigt född och inte orkade tutta så fick hon sondmatas och sedan fick vi ligga kvar på Neonatalavdelningen till onsdagen den 25 januari 2012.

Allt vi fick stå ut med under tiden på sjukhuset är helt klart värt det! Vi har fått världens mest underbara och vackra dotter och jag är så stolt över henne!   

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Eftersom det här är min blogg och jag får skriva om precis vad jag vill tänker jag nu dela med mig av en sak jag börjar bli så fruktansvärt less på...   Jag frågar folk (som ska föreställa mina vänner..?) "Ska vi hitta på något någon dag? "Ska vi...

Imorse åkte Stefan iväg till Smedjebacken för att jobba. Han kommer hem på torsdag. Det är tre dagar dit, TRE! Jag har varit med om att han har jobbat borta förr, så jag tänkte att "det här kan väl inte bli så jobbigt, jag har ju Signe"...  Men ack...

Tänkte försöka få till någon rad här idag. Om det är någon som läser vill säga.. Ni som läser kan väl skriva en liten kommentar så jag inte skriver i onödan.   Jag börjar känna mig så otroligt rastlös om dagarna nu. Är så trött på att bara vara h...

Nu är det äntligen gjort! Nu slipper jag gruva mig mer! Nu sitter den där, den där jäkla p-spiralen. Jag har varit så fruktansvärt nervös inför att sätta in den, för alla jag har pratat med som har gjort det säger att det gör så jääääävla ont. Men å ...

Sitter här hemma i soffan med massa funderingar som snurrar runt i mitt huvud och en dotter som ålar omkring på golvet, som för övrigt blir åtta månader på lördag. Tiden går alldeles för fort!   För det första skulle det vara sjukt skönt om Stefa...