Eftersom det här är min blogg och jag får skriva om precis vad jag vill tänker jag nu dela med mig av en sak jag börjar bli så fruktansvärt less på...

Jag frågar folk (som ska föreställa mina vänner..?) "Ska vi hitta på något någon dag? "Ska vi ta en fika?"

Till svar får jag: "Absolut, jag ska bara titta när det passar för mig så hör jag av mig." Eller "Självklart, jag kan när som helst. Ska vi ta onsdag?"

Ingen har hört av sig än och när man frågar "Hade du tid på onsdag?" så blir svaret nej.

Jag börjar bli så fruktansvärt less på att det är så mycket snack och så lite verkstad.

Ska man verkligen behöva förlora alla sina vänner för att man skaffar barn? Ska inte vännerna stanna kvar och stötta?

Jag har två vänner som har funnits där för mig under den tiden jag var gravid med Signe och nu efteråt. Två vänner! Varav en är mamma själv och den andra bor i Gävle. Det kallar jag för äkta vänner!

Jag förstår liksom inte hur folk tänker?! Ett barn ska inte hindra människor från att fortsätta vara vänner. Men men, det är inte jag som valt att lämna mina vänner - det är dom som har valt att lämna mig!

Sen förlorade jag ju även många vänner genom att jag blev tillsammans med Stefan också. Mina vänner stack, men inte Stefans. Dom är kvar allihopa. Så nu är det ju i stort sett Stefans vänner som har blivit mina vänner.

Så, nu har jag fått skriva av mig lite... Tack o Hej!

Imorse åkte Stefan iväg till Smedjebacken för att jobba. Han kommer hem på torsdag. Det är tre dagar dit, TRE!

Jag har varit med om att han har jobbat borta förr, så jag tänkte att "det här kan väl inte bli så jobbigt, jag har ju Signe"...  Men ack så fel jag hade. Det är värre nu än förr. Jag vill bara att han ska komma hem! :(

Jag känner mig inte hel utan honom. Jag känner mig ensam och tom. Det ska ju vara vi, han, Signe och jag, annars går det inte. En pusselbit fattas!

Han ska jobba borta varje vecka fram till att snön kommer, så nu vill jag att det ska snöa imorgon!!

Tänkte försöka få till någon rad här idag. Om det är någon som läser vill säga.. Ni som läser kan väl skriva en liten kommentar så jag inte skriver i onödan.

Jag börjar känna mig så otroligt rastlös om dagarna nu. Är så trött på att bara vara hemma, jag vill ut och träffa folk! Skulle vara så skönt med ett litet extrajobb!

Jag menar absolut inte att det inte är mysigt att vara mammaledig, för det är det! Men ibland känner jag bara att jag vill komma hemifrån en stund (utan dotter), för jag vet ju ändå att Signe väntar på mig där hemma.

Det finns många mammor som inte vågar erkänna att dom känner likadant som jag gör. Då tror dom att dom är "dåliga mammor". Men herregud!! säger jag då. Även vi mammor måste få komma ut och träffa folk utan att ha en dotter/son på höften, utan att knuffa på en barnvagn eller utan att ha skötväskan med. Tänk att få använda handväskan en gång, gud vad skönt det skulle vara! Sin egen handväska istället för skötväskan som man har plånboken i nu för tiden.

Sen förstår jag mig inte på mammor som tror att dom är "dåliga mammor" för att dom inte har tillräckligt med mat i tuttarna till sitt barn och måste ge ersättning.

Jag kunde helamma i 2,5 månad och sen tog mjölken slut. Så jag tackar gudarna för att det finns ersättning alltså!

Nu är det äntligen gjort! Nu slipper jag gruva mig mer! Nu sitter den där, den där jäkla p-spiralen. Jag har varit så fruktansvärt nervös inför att sätta in den, för alla jag har pratat med som har gjort det säger att det gör så jääääävla ont. Men å andra sidan hade inte dom fått barn när dom satte in den, kanske därför det knappt kändes på mig? :) Varför lyssnar jag på andra?!

Nu sitter jag och Signe i soffan och tittar på tv och väntar på att mamma ska komma och hålla oss sällskap en stund innan hon ska hämta Alexander på skolan. Men känner jag Signe rätt så har hon somnat innan mamma kommer :p hehe.

Sitter här hemma i soffan med massa funderingar som snurrar runt i mitt huvud och en dotter som ålar omkring på golvet, som för övrigt blir åtta månader på lördag. Tiden går alldeles för fort!

För det första skulle det vara sjukt skönt om Stefan fick ett fast jobb någon gång, så han slipper hoppa runt en massa och få bara skitlöner hela tiden. Han var semestervikarie/sommarvikarie på BORAB i sommar, den här veckan jobbar han åt Hammarström. Men nästa vecka då, vad gör han då? Är han i Stockholm och jobbar eller får han vara på hemmaplan, eller kommer han vara helt arbetslös?

För det andra skulle det vara sjukt skönt om jag kunde få ett helgarbete. Jag har mailat till Konsum och ICA i Kilafors, men inget svar. Blir man förvånad?...

För det tredje så förstår jag inte hur jag kan känna mig så lycklig men ändå så olycklig på samma gång. Jag tror det beror på att jag har en underbar sambo och en underbar dotter. Jag är så lyckligt lottad som har dom i mitt liv! Hur skulle jag klara mig utan dessa underbaringar?!

Men sen kommer den sista funderingen... Hur känner Stefan? Saknar han tiden innan han träffade mig?

När vi är hos t.ex Elin och Andreas eller Tobbe och Agnes och dom börjar prata om hur Stefan var förr, hur fritt det var för honom att göra exakt det han kände för och hur bra han mådde, så skiner han upp. "Kommer du ihåg den gången?" "Kommer du ihåg när vi gjorde det?" Han får ett stort leende på läpparna och man ser verkligen i hans ögon hur han saknar det.

Lördagen den 7 januari 2012 kände jag mig inte riktigt hundra i magen. På eftermiddagen/kvällen var jag och Stefan hos Snacke och Maria för att spela kort och äta mat från Hambogrillen. Pappa och Tobbe var också där. Under tiden då vi spelade kort var det väldigt svårt att andas och att sitta still. Jag och Stefan gick hem när klockan var närmare 20.30 på kvällen. När vi kom hem fick Stefan för sig att han ville åka till Bollnäs, så det gjorde han, men jag stannade hemma för då började värkarna komma.

Jag försökte sova för jag tänkte "Äsch, det är bara sammandragningar. Det är ingen fara. Och dessutom har jag ju en hel månad kvar..." Jag grät för att det gjorde så ont och efter varannan värk var jag tvungen att springa på toaletten och kissa. Stefan kom hem vid 00.30-01.00 och då hade jag lyckats sova i kanske 30-40 minuter. Han somnade nästan på en gång när han kom hem och jag grät och kissade om vartannat. Hela natten höll det på så där och jag lyckades kanske sova i sammanlagt två-tre timmar.

På förmiddagen söndagen den 8 januari 2012 hade jag ledsnat på att ha ont. Och jag har hört att det brukar gå över om man lägger sig i ett bad. Så Stefan ringde min farmor för att höra om jag fick komma dit och lägga mig i ett bad. Så vid 11-tiden åkte vi till farmor och farfar och jag lade mig i ett varmt bad. Värkarna var lika kraftiga i badet som före badet och efter badet. Jag låg väl i badet i 30 minuter max och sedan bjöd farmor på lunch.

Medan vi åt lunch så tog farmor tid på och mellan värkarna. Värkarna höll i sig i ca 40-50 sekunder och jag hade 3-5 minuter mellan dem. Så jag bad farmor att ringa in till förlossningen i Hudiksvall för att höra vad de trodde. Jag ville inte ringa själv eftersom jag bara grät hela tiden, men såklart så ville sköterskan prata med mig också. Hon tyckte att det var lika bra att åka in så de fick kolla så allt såg bra ut, eftersom jag ändå hade en hel månad kvar (jag var i v. 35+2).

Jag och Stefan lämnade Tyson hos farmor och farfar och åkte hem för att packa väskan. Vi båda trodde att det bara var falskt alarm så vi packade endast tandborste, rena underkläder till mig och lite bebiskläder utifall den skulle komma. Sedan bar det iväg till Hudiksvall. Under resan ringde jag till mamma, pappa, Vickan och mormor.

När vi kom fram var klockan 15.10 och vi gick in på förlossningen och fick ett rum med dusch och toalett. Jag fick lägga mig på sängen för att sköterskan, Karin, skulle undersöka mig. Det visade sig att jag var fem cm öppen, så jag hade gjort ett jättebra jobb hemma tydligen. Sedan visade hon in oss i ett annat rum, som visade sig vara förlossningssalen. (Nu har jag lite svårt att komma ihåg exakta klockslag.) Karin ställde massa frågor om vattenavgång, slempropp och lite annat. Också fick jag sätta på mig sjukhusrocken och ett par snygga småbyxor... ;)

När vi hade varit där inne ett tag så mätte hon med jämna mellanrum hur mycket öppen jag var och när jag var 6-7 cm öppen tog hon hål på hinnan så jag fick vattenavgång och ungefär samtidigt kom slemproppen. Efter det gick allting så fruktansvärt fort!

Jag hade sagt hemma att jag inte skulle ta någon epidural, men med tanke på att jag inte hade sovit speciellt mycket natten innan så tog jag en ändå för att kunna slappna av lite. Så Karin tog in narkosläkaren som skulle sätta den på mig. Han kom och berättade hur han skulle gå tillväga och vad jag behövde göra för att det skulle gå så lätt som möjligt för honom att sätta den. Sedan började han med att lägga lokalbedövning och efter det fick jag den där dm-långa nålen i ryggen, och fy fan vad ont det gjorde! Men när den väl satt där var det som att vara i himlen, då kunde jag ju nästan sova genom värkarna! :)

Precis innan mina krystvärkar kom var det skiftbyte för sköterskorna så då fick vi en annan Karin. Epiduralen hann inte värka länge (kanske 1, max 2 timmar) innan krystvärkarna kom (kl. 21.55) och då var det bara att ta i för kung och fosterland. Krysta, andas, slappna av, krysta, andas, slappna av. När jag hade krystat i 20 min så kom världens finaste flicka! Hon hade grymt bråttom ut, för på en och samma krystning så kom hennes huvud och hela hennes kropp. Hon nästan flög ut i famnen på Karin med navelsträngen tre varv runt halsen och kunde inte andas själv. Så Karin och den andra sköterskan tog henne och Stefan med sig och sprang iväg. Det tog ungefär 8-10 min innan Signe kunde andas själv.

När hon andades själv kom Stefan in med henne till mig och visade upp henne i två sekunder och sedan fick han gå upp med henne till Neonatalavdelningen och jag fick krysta ut moderkakan och efter det var dom tvungen att sy mig. Hur många stygn dom sydde vet jag inte för dom höll tydligen inte räkningen...

Så, det var min förlossningsberättelse. Efter allt det där fick jag problem att kissa, så dom fick tappa mig på kiss ett x antal gånger och jag fick kateter. Jag och Stefan låg kvar på BB-avdelningen till fredagen den 13 januari 2012 och sedan fick vi flytta upp till vår underbara dotter Signe!    Eftersom hon var tidigt född och inte orkade tutta så fick hon sondmatas och sedan fick vi ligga kvar på Neonatalavdelningen till onsdagen den 25 januari 2012.

Allt vi fick stå ut med under tiden på sjukhuset är helt klart värt det! Vi har fått världens mest underbara och vackra dotter och jag är så stolt över henne!   

Jaha, då var det år 2012. Tiden bara springer iväg! Men inte gör det någonting, för nu kan bebis komma när den vill. Och tänker jag efter så kan den komma när som helst egentligen, för nu är det bara fem veckor kvar ungefär! :) Jag kan inte fatta att jag har varit gravid i snart åtta månader... Det har gått så fort!

På nyårsafton blev vi bjuden på mat hemma hos pappa och på kvällen åkte vi till Stefan och Agneta, spelade kort, fikade och bara umgicks lite. När klockan närmade sig halv elva ungefär åkte jag och S till mormor, där Vickan och Kikki var. Så tolvslaget firade vi tillsammans med dom :)

Igår var vi hemma hos Vickan och Kikki med Alexander på dagen och sedan skjutsade vi hem honom och då blev vi bjuden på mat hos mamma, sen blev vi kvar där till efter åtta på kvällen. När vi kom hem la vi oss i soffan och kollade på Smurfarna, och vid elva åkte älskling iväg för att jobba natt. Han kom hem vid tio imorse, så nu ligger han och sover och jag vet inte vad jag ska göra. Har skickat sms till Emma och tänkte lura hit henne på lite skitsnack om hon inte är upptagen med annat :)

Imorgon ska vi iväg på föräldrautbildning i Bollnäs, så jag hoppas att S slipper jobba just den tiden då vi ska dit! Och på onsdag är det dags för kastrering av Tyson, så då håller jag också tummarna att S slipper jobba just då när vi ska in med honom. Så vi får väl se hur det blir :)

Puss /e

Igår var det dags för ett besök hos barnmorskan igen. Allt såg jättebra ut och bebisen växer precis som den ska, och hon trodde även att den snart skulle fixera sig också för nu var huvudet långt ner. Hittills under graviditeten har jag gått upp 6,6 kg.

Efter barnmorskan gjorde vi en sväng till elgiganten för att försöka hitta en tv, men det fanns ingen som föll oss i smaken. Så vi fortsatte hem till Elin, Andreas och lilla Thea. Sen kom vi ju även på att vi skulle åka till veterinären och kolla hur mycket det skulle kosta att kastrera Tyson så det gjorde vi, och både på Sävstaås och Ren var dom lika dyr, så det blev en tid på Ren den fjärde januari. När vi åkte därifrån svängde vi in på Flinks i Kilafors för att se om dom hade någon bra tv, och det hade dom! :) Så nu är det sluthandlat för älskling ett tag framöver ;) haha.

Igår kväll mådde jag så förbaskat dåligt, yrsel, jobbigt att andas och ont i magen, så jag kurade ner mig i soffan med täcket och älskling och kollade på sällskapsresan. Då knackar det på dörren! Det var Vickan, Kikki och mormor som kom på besök :) Så det var bara att bita ihop och försöka må så bra som möjligt. Det blev fika, lite kortspel och sen tog vi även en omgång av Sverige-spelet. Tyson blev såklart överlycklig när det kom någon som ville busa lite med honom också, så Kikki kröp runt här på golvet med honom en stund :p

Idag vet jag inte vad vi ska göra. Älskling verkar inte få jobba nå iaf, så vi åker säkert till mormor eller nå istället eftersom han blir så rastlös av att bara vara hemma.

Puss /e